absumere (Konjugation) (Latein)
- zurück zu absumere
| Infinitive |
|
Infinitiv Präsens |
Infinitiv Perfekt |
Infinitiv Futur |
| Aktiv |
absūmere |
absūmpsisse |
absūmptūrum, -am, -um esse |
| Passiv |
absūmī |
absūmptum, -am, -um esse |
absūmptum īrī |
| Partizipien |
|
Präsens Aktiv |
Perfekt Passiv |
Futur Aktiv |
| absūmēns |
absūmptus, -a, -um |
absūmptūrus, -a, -um |
| Gerundium, Gerundivum, Supina |
| Gerundium |
Gerundivum |
Supinum I |
Supinum II |
| absūmendī |
absūmendus, -a, -um |
absūmptum |
absūmptū |
|
Imperativ
| Person |
Präsens |
Futur |
| Aktiv |
Passiv |
Aktiv |
Passiv |
| Sg. 2. Pers. |
absūme! |
absūmere! |
absūmitō! |
absūmitor! |
| Sg. 3. Pers. |
|
|
absūmitō! |
absūmitor! |
| Pl. 2. Pers. |
absūmite! |
absūmiminī! |
absūmitōte! |
|
| Pl. 3. Pers. |
|
|
absūmuntō! |
absūmuntor! |
|
Indikativ und Konjunktiv
| Präsens |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
absūmō |
absūmam |
absūmor |
absūmar |
| Sg. 2. Pers. |
absūmis |
absūmās |
absūmeris |
absūmāris |
| Sg. 3. Pers. |
absūmit |
absūmat |
absūmitur |
absūmātur |
| Pl. 1. Pers. |
absūmimus |
absūmāmus |
absūmimur |
absūmāmur |
| Pl. 2. Pers. |
absūmitis |
absūmātis |
absūmiminī |
absūmāmini |
| Pl. 3. Pers. |
absūmunt |
absūmant |
absūmuntur |
absūmantur |
| Text |
| Imperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
absūmēbam |
absūmerem |
absūmēbar |
absūmerer |
| Sg. 2. Pers. |
absūmēbās |
absūmerēs |
absūmēbāris |
absūmerēris |
| Sg. 3. Pers. |
absūmēbat |
absūmeret |
absūmēbātur |
absūmerētur |
| Pl. 1. Pers. |
absūmēbāmus |
absūmerēmus |
absūmēbāmur |
absūmerēmur |
| Pl. 2. Pers. |
absūmēbātis |
absūmerētis |
absūmēbāminī |
absūmerēminī |
| Pl. 3. Pers. |
absūmēbant |
absūmerent |
absūmēbantur |
absūmerentur |
| Text |
| Futur I |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
absūmam |
|
absūmar |
|
| Sg. 2. Pers. |
absūmēs |
absūmēris |
| Sg. 3. Pers. |
absūmet |
absūmētur |
| Pl. 1. Pers. |
absūmēmus |
absūmēmur |
| Pl. 2. Pers. |
absūmētis |
absūmēminī |
| Pl. 3. Pers. |
absūment |
absūmentur |
| Text |
| Perfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
absūmpsī |
absūmpserim |
absūmptus, -a, -um sum |
absūmptus, -a, -um sim |
| Sg. 2. Pers. |
absūmpsistī |
absūmpseris |
absūmptus, -a, -um es |
absūmptus, -a, -um sīs |
| Sg. 3. Pers. |
absūmpsit |
absūmpserit |
absūmptus, -a, -um est |
absūmptus, -a, -um sit |
| Pl. 1. Pers. |
absūmpsimus |
absūmpserimus |
absūmptī, -ae, -a sumus |
absūmptī, -ae, -a sīmus |
| Pl. 2. Pers. |
absūmpsistis |
absūmpseritis |
absūmptī, -ae, -a estis |
absūmptī, -ae, -a sītis |
| Pl. 3. Pers. |
absūmpsērunt |
absūmpserint |
absūmptī, -ae, -a sunt |
absūmptī, -ae, -a sint |
| Text |
| Plusquamperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
absūmpseram |
absūmpsissem |
absūmptus, -a, -um eram |
absūmptus, -a, -um essem |
| Sg. 2. Pers. |
absūmpserās |
absūmpsissēs |
absūmptus, -a, -um erās |
absūmptus, -a, -um essēs |
| Sg. 3. Pers. |
absūmpserat |
absūmpsisset |
absūmptus, -a, -um erat |
absūmptus, -a, -um esset |
| Pl. 1. Pers. |
absūmpserāmus |
absūmpsissēmus |
absūmptī, -ae, -a erāmus |
absūmptī, -ae, -a essēmus |
| Pl. 2. Pers. |
absūmpserātis |
absūmpsissētis |
absūmptī, -ae, -a erātis |
absūmptī, -ae, -a essētis |
| Pl. 3. Pers. |
absūmpserant |
absūmpsissent |
absūmptī, -ae, -a erant |
absūmptī, -ae, -a essent |
| Text |
| Futur II |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
absūmpserō |
|
absūmptus, -a, -um erō |
|
| Sg. 2. Pers. |
absūmpseris |
absūmptus, -a, -um eris |
| Sg. 3. Pers. |
absūmpserit |
absūmptus, -a, -um erit |
| Pl. 1. Pers. |
absūmpserimus |
absūmptī, -ae, -a erimus |
| Pl. 2. Pers. |
absūmpseritis |
absūmptī, -ae, -a eritis |
| Pl. 3. Pers. |
absūmpserint |
absūmptī, -ae, -a erunt |