avertere (Konjugation) (Latein)
- zurück zu avertere
| Infinitive |
|
Infinitiv Präsens |
Infinitiv Perfekt |
Infinitiv Futur |
| Aktiv |
āvertere |
āvertisse |
āversūrum, -am, -um esse |
| Passiv |
āvertī |
āversum, -am, -um esse |
āversum īrī |
| Partizipien |
|
Präsens Aktiv |
Perfekt Passiv |
Futur Aktiv |
| āvertēns |
āversus, -a, -um |
āversūrus, -a, -um |
| Gerundium, Gerundivum, Supina |
| Gerundium |
Gerundivum |
Supinum I |
Supinum II |
| āvertendī |
āvertendus, -a, -um |
āversum |
āversū |
|
Imperativ
| Person |
Präsens |
Futur |
| Aktiv |
Passiv |
Aktiv |
Passiv |
| Sg. 2. Pers. |
āverte! |
āvertere! |
āvertitō! |
āvertitor! |
| Sg. 3. Pers. |
|
|
āvertitō! |
āvertitor! |
| Pl. 2. Pers. |
āvertite! |
āvertiminī! |
āvertitōte! |
|
| Pl. 3. Pers. |
|
|
āvertuntō! |
āvertuntor! |
|
Indikativ und Konjunktiv
| Präsens |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
āvertō |
āvertam |
āvertor |
āvertar |
| Sg. 2. Pers. |
āvertis |
āvertās |
āverteris |
āvertāris |
| Sg. 3. Pers. |
āvertit |
āvertat |
āvertitur |
āvertātur |
| Pl. 1. Pers. |
āvertimus |
āvertāmus |
āvertimur |
āvertāmur |
| Pl. 2. Pers. |
āvertitis |
āvertātis |
āvertiminī |
āvertāmini |
| Pl. 3. Pers. |
āvertunt |
āvertant |
āvertuntur |
āvertantur |
| Text |
| Imperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
āvertēbam |
āverterem |
āvertēbar |
āverterer |
| Sg. 2. Pers. |
āvertēbās |
āverterēs |
āvertēbāris |
āverterēris |
| Sg. 3. Pers. |
āvertēbat |
āverteret |
āvertēbātur |
āverterētur |
| Pl. 1. Pers. |
āvertēbāmus |
āverterēmus |
āvertēbāmur |
āverterēmur |
| Pl. 2. Pers. |
āvertēbātis |
āverterētis |
āvertēbāminī |
āverterēminī |
| Pl. 3. Pers. |
āvertēbant |
āverterent |
āvertēbantur |
āverterentur |
| Text |
| Futur I |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
āvertam |
|
āvertar |
|
| Sg. 2. Pers. |
āvertēs |
āvertēris |
| Sg. 3. Pers. |
āvertet |
āvertētur |
| Pl. 1. Pers. |
āvertēmus |
āvertēmur |
| Pl. 2. Pers. |
āvertētis |
āvertēminī |
| Pl. 3. Pers. |
āvertent |
āvertentur |
| Text |
| Perfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
āvertī |
āverterim |
āversus, -a, -um sum |
āversus, -a, -um sim |
| Sg. 2. Pers. |
āvertistī |
āverteris |
āversus, -a, -um es |
āversus, -a, -um sīs |
| Sg. 3. Pers. |
āvertit |
āverterit |
āversus, -a, -um est |
āversus, -a, -um sit |
| Pl. 1. Pers. |
āvertimus |
āverterimus |
āversī, -ae, -a sumus |
āversī, -ae, -a sīmus |
| Pl. 2. Pers. |
āvertistis |
āverteritis |
āversī, -ae, -a estis |
āversī, -ae, -a sītis |
| Pl. 3. Pers. |
āvertērunt |
āverterint |
āversī, -ae, -a sunt |
āversī, -ae, -a sint |
| Text |
| Plusquamperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
āverteram |
āvertissem |
āversus, -a, -um eram |
āversus, -a, -um essem |
| Sg. 2. Pers. |
āverterās |
āvertissēs |
āversus, -a, -um erās |
āversus, -a, -um essēs |
| Sg. 3. Pers. |
āverterat |
āvertisset |
āversus, -a, -um erat |
āversus, -a, -um esset |
| Pl. 1. Pers. |
āverterāmus |
āvertissēmus |
āversī, -ae, -a erāmus |
āversī, -ae, -a essēmus |
| Pl. 2. Pers. |
āverterātis |
āvertissētis |
āversī, -ae, -a erātis |
āversī, -ae, -a essētis |
| Pl. 3. Pers. |
āverterant |
āvertissent |
āversī, -ae, -a erant |
āversī, -ae, -a essent |
| Text |
| Futur II |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
āverterō |
|
āversus, -a, -um erō |
|
| Sg. 2. Pers. |
āverteris |
āversus, -a, -um eris |
| Sg. 3. Pers. |
āverterit |
āversus, -a, -um erit |
| Pl. 1. Pers. |
āverterimus |
āversī, -ae, -a erimus |
| Pl. 2. Pers. |
āverteritis |
āversī, -ae, -a eritis |
| Pl. 3. Pers. |
āverterint |
āversī, -ae, -a erunt |