probāre (Konjugation) (Latein)
- zurück zu probare
| Infinitive |
|
Infinitiv Präsens |
Infinitiv Perfekt |
Infinitiv Futur |
| Aktiv |
probāre |
probāvisse |
probātūrum, -am, -um esse |
| Passiv |
probārī |
probātum, -am, -um esse |
probātum īrī |
| Partizipien |
|
Präsens Aktiv |
Perfekt Passiv |
Futur Aktiv |
| probāns |
probātus, -a, -um |
probātūrus, -a, -um |
| Gerundium, Gerundivum, Supina |
| Gerundium |
Gerundivum |
Supinum I |
Supinum II |
| probandī |
probandus, -a, -um |
probātum |
probātū |
|
Imperativ
| Person |
Präsens |
Futur |
| Aktiv |
Passiv |
Aktiv |
Passiv |
| Sg. 2. Pers. |
probā! |
probāre! |
probātō! |
probātor! |
| Sg. 3. Pers. |
|
|
probātō! |
probātor! |
| Pl. 2. Pers. |
probāte! |
probāminī! |
probātōte! |
|
| Pl. 3. Pers. |
|
|
probantō! |
probantor! |
|
Indikativ und Konjunktiv
| Präsens |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
probō |
probem |
probor |
prober |
| Sg. 2. Pers. |
probās |
probēs |
probāris |
probēris |
| Sg. 3. Pers. |
probat |
probet |
probātur |
probētur |
| Pl. 1. Pers. |
probāmus |
probēmus |
probāmur |
probēmur |
| Pl. 2. Pers. |
probātis |
probētis |
probāminī |
probēminī |
| Pl. 3. Pers. |
probant |
probent |
probantur |
probentur |
| Text |
| Imperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
probābam |
probārem |
probābar |
probārer |
| Sg. 2. Pers. |
probābās |
probārēs |
probābāris |
probārēris |
| Sg. 3. Pers. |
probābat |
probāret |
probābātur |
probārētur |
| Pl. 1. Pers. |
probābāmus |
probārēmus |
probābāmur |
probārēmur |
| Pl. 2. Pers. |
probābātis |
probārētis |
probābāminī |
probārēminī |
| Pl. 3. Pers. |
probābant |
probārent |
probābantur |
probārentur |
| Text |
| Futur I |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
probābō |
|
probābor |
|
| Sg. 2. Pers. |
probābis |
probāberis |
| Sg. 3. Pers. |
probābit |
probābitur |
| Pl. 1. Pers. |
probābimus |
probābimur |
| Pl. 2. Pers. |
probābitis |
probābiminī |
| Pl. 3. Pers. |
probābunt |
probābuntur |
| Text |
| Perfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
probāvī |
probāverim |
probātus, -a, -um sum |
probātus, -a, -um sim |
| Sg. 2. Pers. |
probāvistī |
probāveris |
probātus, -a, -um es |
probātus, -a, -um sīs |
| Sg. 3. Pers. |
probāvit |
probāverit |
probātus, -a, -um est |
probātus, -a, -um sit |
| Pl. 1. Pers. |
probāvimus |
probāverimus |
probātī, -ae, -a sumus |
probātī, -ae, -a sīmus |
| Pl. 2. Pers. |
probāvistis |
probāveritis |
probātī, -ae, -a estis |
probātī, -ae, -a sītis |
| Pl. 3. Pers. |
probāvērunt |
probāverint |
probātī, -ae, -a sunt |
probātī, -ae, -a sint |
| Text |
| Plusquamperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
probāveram |
probāvissem |
probātus, -a, -um eram |
probātus, -a, -um essem |
| Sg. 2. Pers. |
probāverās |
probāvissēs |
probātus, -a, -um erās |
probātus, -a, -um essēs |
| Sg. 3. Pers. |
probāverat |
probāvisset |
probātus, -a, -um erat |
probātus, -a, -um esset |
| Pl. 1. Pers. |
probāverāmus |
probāvissēmus |
probātī, -ae, -a erāmus |
probātī, -ae, -a essēmus |
| Pl. 2. Pers. |
probāverātis |
probāvissētis |
probātī, -ae, -a erātis |
probātī, -ae, -a essētis |
| Pl. 3. Pers. |
probāverant |
probāvissent |
probātī, -ae, -a erant |
probātī, -ae, -a essent |
| Text |
| Futur II |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
probāverō |
|
probātus, -a, -um erō |
|
| Sg. 2. Pers. |
probāveris |
probātus, -a, -um eris |
| Sg. 3. Pers. |
probāverit |
probātus, -a, -um erit |
| Pl. 1. Pers. |
probāverimus |
probātī, -ae, -a erimus |
| Pl. 2. Pers. |
probāveritis |
probātī, -ae, -a eritis |
| Pl. 3. Pers. |
probāverint |
probātī, -ae, -a erunt |