sonāre (Konjugation) (Latein)
- zurück zu sonare
| Infinitive |
|
Infinitiv Präsens |
Infinitiv Perfekt |
Infinitiv Futur |
| Aktiv |
sonāre |
sonuisse |
— |
| Passiv |
sonārī |
— |
— |
| Partizipien |
|
Präsens Aktiv |
Perfekt Passiv |
Futur Aktiv |
| sonāns |
— |
— |
| Gerundium, Gerundivum, Supina |
| Gerundium |
Gerundivum |
Supinum I |
Supinum II |
| sonandī |
sonandus, -a, -um |
— |
— |
|
Imperativ
| Person |
Präsens |
Futur |
| Aktiv |
Passiv |
Aktiv |
Passiv |
| Sg. 2. Pers. |
sonā! |
sonāre! |
sonātō! |
sonātor! |
| Sg. 3. Pers. |
|
|
sonātō! |
sonātor! |
| Pl. 2. Pers. |
sonāte! |
sonāminī! |
sonātōte! |
|
| Pl. 3. Pers. |
|
|
sonantō! |
sonantor! |
|
Indikativ und Konjunktiv
| Präsens |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
sonō |
sonem |
sonor |
soner |
| Sg. 2. Pers. |
sonās |
sonēs |
sonāris |
sonēris |
| Sg. 3. Pers. |
sonat |
sonet |
sonātur |
sonētur |
| Pl. 1. Pers. |
sonāmus |
sonēmus |
sonāmur |
sonēmur |
| Pl. 2. Pers. |
sonātis |
sonētis |
sonāminī |
sonēminī |
| Pl. 3. Pers. |
sonant |
sonent |
sonantur |
sonentur |
| Text |
| Imperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
sonābam |
sonārem |
sonābar |
sonārer |
| Sg. 2. Pers. |
sonābās |
sonārēs |
sonābāris |
sonārēris |
| Sg. 3. Pers. |
sonābat |
sonāret |
sonābātur |
sonārētur |
| Pl. 1. Pers. |
sonābāmus |
sonārēmus |
sonābāmur |
sonārēmur |
| Pl. 2. Pers. |
sonābātis |
sonārētis |
sonābāminī |
sonārēminī |
| Pl. 3. Pers. |
sonābant |
sonārent |
sonābantur |
sonārentur |
| Text |
| Futur I |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
sonābō |
|
sonābor |
|
| Sg. 2. Pers. |
sonābis |
sonāberis |
| Sg. 3. Pers. |
sonābit |
sonābitur |
| Pl. 1. Pers. |
sonābimus |
sonābimur |
| Pl. 2. Pers. |
sonābitis |
sonābiminī |
| Pl. 3. Pers. |
sonābunt |
sonābuntur |
| Text |
| Perfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
sonuī |
sonuerim |
— |
— |
| Sg. 2. Pers. |
sonuistī |
sonueris |
— |
— |
| Sg. 3. Pers. |
sonuit |
sonuerit |
— |
— |
| Pl. 1. Pers. |
sonuimus |
sonuerimus |
— |
— |
| Pl. 2. Pers. |
sonuistis |
sonueritis |
— |
— |
| Pl. 3. Pers. |
sonuērunt |
sonuerint |
— |
— |
| Text |
| Plusquamperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
sonueram |
sonuissem |
— |
— |
| Sg. 2. Pers. |
sonuerās |
sonuissēs |
— |
— |
| Sg. 3. Pers. |
sonuerat |
sonuisset |
— |
— |
| Pl. 1. Pers. |
sonuerāmus |
sonuissēmus |
— |
— |
| Pl. 2. Pers. |
sonuerātis |
sonuissētis |
— |
— |
| Pl. 3. Pers. |
sonuerant |
sonuissent |
— |
— |
| Text |
| Futur II |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
sonuerō |
|
— |
|
| Sg. 2. Pers. |
sonueris |
— |
| Sg. 3. Pers. |
sonuerit |
— |
| Pl. 1. Pers. |
sonuerimus |
— |
| Pl. 2. Pers. |
sonueritis |
— |
| Pl. 3. Pers. |
sonuerint |
— |