adducere (Konjugation) (Latein)
- zurück zu adducere
| Infinitive |
|
Infinitiv Präsens |
Infinitiv Perfekt |
Infinitiv Futur |
| Aktiv |
addūcere |
addūxisse |
addūctūrum, -am, -um esse |
| Passiv |
addūcī |
addūctum, -am, -um esse |
addūctum īrī |
| Partizipien |
|
Präsens Aktiv |
Perfekt Passiv |
Futur Aktiv |
| addūcēns |
addūctus, -a, -um |
addūctūrus, -a, -um |
| Gerundium, Gerundivum, Supina |
| Gerundium |
Gerundivum |
Supinum I |
Supinum II |
| addūcendī |
addūcendus, -a, -um |
addūctum |
addūctū |
|
Imperativ
| Person |
Präsens |
Futur |
| Aktiv |
Passiv |
Aktiv |
Passiv |
| Sg. 2. Pers. |
addūce! |
addūcere! |
addūcitō! |
addūcitor! |
| Sg. 3. Pers. |
|
|
addūcitō! |
addūcitor! |
| Pl. 2. Pers. |
addūcite! |
addūciminī! |
addūcitōte! |
|
| Pl. 3. Pers. |
|
|
addūcuntō! |
addūcuntor! |
|
Indikativ und Konjunktiv
| Präsens |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
addūcō |
addūcam |
addūcor |
addūcar |
| Sg. 2. Pers. |
addūcis |
addūcās |
addūceris |
addūcāris |
| Sg. 3. Pers. |
addūcit |
addūcat |
addūcitur |
addūcātur |
| Pl. 1. Pers. |
addūcimus |
addūcāmus |
addūcimur |
addūcāmur |
| Pl. 2. Pers. |
addūcitis |
addūcātis |
addūciminī |
addūcāmini |
| Pl. 3. Pers. |
addūcunt |
addūcant |
addūcuntur |
addūcantur |
| Text |
| Imperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
addūcēbam |
addūcerem |
addūcēbar |
addūcerer |
| Sg. 2. Pers. |
addūcēbās |
addūcerēs |
addūcēbāris |
addūcerēris |
| Sg. 3. Pers. |
addūcēbat |
addūceret |
addūcēbātur |
addūcerētur |
| Pl. 1. Pers. |
addūcēbāmus |
addūcerēmus |
addūcēbāmur |
addūcerēmur |
| Pl. 2. Pers. |
addūcēbātis |
addūcerētis |
addūcēbāminī |
addūcerēminī |
| Pl. 3. Pers. |
addūcēbant |
addūcerent |
addūcēbantur |
addūcerentur |
| Text |
| Futur I |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
addūcam |
|
addūcar |
|
| Sg. 2. Pers. |
addūcēs |
addūcēris |
| Sg. 3. Pers. |
addūcet |
addūcētur |
| Pl. 1. Pers. |
addūcēmus |
addūcēmur |
| Pl. 2. Pers. |
addūcētis |
addūcēminī |
| Pl. 3. Pers. |
addūcent |
addūcentur |
| Text |
| Perfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
addūxī |
addūxerim |
addūctus, -a, -um sum |
addūctus, -a, -um sim |
| Sg. 2. Pers. |
addūxistī |
addūxeris |
addūctus, -a, -um es |
addūctus, -a, -um sīs |
| Sg. 3. Pers. |
addūxit |
addūxerit |
addūctus, -a, -um est |
addūctus, -a, -um sit |
| Pl. 1. Pers. |
addūximus |
addūxerimus |
addūctī, -ae, -a sumus |
addūctī, -ae, -a sīmus |
| Pl. 2. Pers. |
addūxistis |
addūxeritis |
addūctī, -ae, -a estis |
addūctī, -ae, -a sītis |
| Pl. 3. Pers. |
addūxērunt |
addūxerint |
addūctī, -ae, -a sunt |
addūctī, -ae, -a sint |
| Text |
| Plusquamperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
addūxeram |
addūxissem |
addūctus, -a, -um eram |
addūctus, -a, -um essem |
| Sg. 2. Pers. |
addūxerās |
addūxissēs |
addūctus, -a, -um erās |
addūctus, -a, -um essēs |
| Sg. 3. Pers. |
addūxerat |
addūxisset |
addūctus, -a, -um erat |
addūctus, -a, -um esset |
| Pl. 1. Pers. |
addūxerāmus |
addūxissēmus |
addūctī, -ae, -a erāmus |
addūctī, -ae, -a essēmus |
| Pl. 2. Pers. |
addūxerātis |
addūxissētis |
addūctī, -ae, -a erātis |
addūctī, -ae, -a essētis |
| Pl. 3. Pers. |
addūxerant |
addūxissent |
addūctī, -ae, -a erant |
addūctī, -ae, -a essent |
| Text |
| Futur II |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
addūxerō |
|
addūctus, -a, -um erō |
|
| Sg. 2. Pers. |
addūxeris |
addūctus, -a, -um eris |
| Sg. 3. Pers. |
addūxerit |
addūctus, -a, -um erit |
| Pl. 1. Pers. |
addūxerimus |
addūctī, -ae, -a erimus |
| Pl. 2. Pers. |
addūxeritis |
addūctī, -ae, -a eritis |
| Pl. 3. Pers. |
addūxerint |
addūctī, -ae, -a erunt |